Sagan om solstolen som hittade hem

Igår var jag och frugan ute på äventyr. Som vi alla vet kan det sluta lite hur som helst. Just igår slutade det med att vi kom hem med tillökning i familjen, i form av en solstol. Vi har gett honom namnet Otto och han står så fint i vårt vardagsrum. Nu känns det ju lite sådär att erkänna mig skyldig till stöld, när jag i föregående inlägg påpekade hur laglydig jag är. Men jag skyller på frugan i det här läget. Hon propsade på att vi skulle ta solstolen och just då tyckte jag helt enkelt att det lät som en fantastisk idé. Vi degraderade till ungefär femtonårsstadiet igår skulle jag tro.

Hur som helst - vi skyndade iväg med solstolen mellan oss, när David plötsligt ropar på frugan så hon springer tillbaka för att prata med honom. Jaha, men va fint att jag har en stol att sitta i så länge, tänkte Mirjam då. Helt perfekt. Så jag fällde upp solstolen, slog mig ner där rakt under en lyktstolpe, med vinaren bredvid mig och passade på att lyssna på musik för att förhöja stämningen ännu mer. Det var vackert.

Sedan promenerade vi hela vägen hem, bärandes på vår solstol och med vinaren liggandes i den. Passade även på att ta en sväng förbi Jenny och Magnus, för att visa upp vårt fynd. Vi släpade den hela vägen upp till deras lägenhet och placerade den i hallen. Dessvärre var det ingen där som riktigt förstod det roliga med det hela, de satt mest vid datorn och kollade filmer på youtube, medan vi desperat försökte rikta all uppmärksamhet åt solstolen i hallen. Efter några misslyckade försök beslöt vi oss för att ta Otto och gå hem.

Nu är han vår för alltid.

Och här är han, i all sin praktfulla regnbågsfärgade glans: