Idag kom han in igen - the one and only - Ebbot. Hela dagen på jobbet var minst sagt tumultartad.
Följande är dagsfärska autentiska händelser:
Neurotisk tant kommer in med tjock cavalier king charles. Kryper på golvet och försöker tillsammans med sin hund få fram en godisbit som åkt in under en bur. För hela tiden en livlig konversation med hunden, som dessvärre inte svarar henne. Så egentligen var det väl en monolog. Tanten köper vetegroddsolja. Öppnar flaskan och börjar klunka i sig rakt framför mig. Utbrister att det minsann är nyttigt för människor också. Står sedan kvar en lång stund vid kassan, som att hon inte vet riktigt vart hon ska ta vägen härnäst. Plockar upp varor ur kassen och visar dessa för hunden. Titta här vad jag köpt till dig, kvittrar hon med babyröst och ställer en burk med vitaminer framför hunden. Hunden bryr sig inte. Jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla mig för skratt medan hela detta spektakel pågår.
Argsint gubbe kommer in. Gormar och skriker om ett halsband som han vill reklamera. Jag försöker förklara att jag inte kan ge honom ett nytt just nu, utan måste prata med leverantören. Han skriker att han aldrig mer ska komma tillbaka och handla hos oss. Han lämnar butiken under tämligen dramatiska former. Kommer tillbaka efter en halvtimme, denna gång med frun med sig. Ber om ursäkt för att hans hetsiga humör gick ut över mig. Får slutligen ett nytt halsband. Slutet gott, allting gott.
Vi det här laget är alla tre lite tagna, efter all dramatik. Efter ett tag slår det över totalt och vi sitter bara och skrattar åt alla fula vykort vi har. Arbetsmoralen har lämnat oss alla. Frugan säger att nu är jag nog redo att bryta ihop när som helst. I exakt samma sekund kliver kära Ebbot in, som ett fint brev på posten. Båda lyckades hålla ihop även om det var farligt nära gränsen när han kom fram till oss och frågade hur länge systemet var öppet. I och med att vi ofta nu för tiden skämtar om hur vi ska ställa oss och sjunga BIIIIG TIIIME när han kommer in, blir det svårare att hålla bemötandet på en seriös nivå. Men vi gjorde ett bra jobb. Åtminstone tänker jag intala mig själv det. Vi bröt inte ihop och fnittrade hysteriskt som två fjortonåringar i alla fall och det, om något, är väl en bedrift. Just det.
Imorgon beger jag mig till de värmländska skogarna. Där finns inget internet (hos mor och far alltså, gammalmodiga som de är.) Farväl, mina vänner.
Följande är dagsfärska autentiska händelser:
Neurotisk tant kommer in med tjock cavalier king charles. Kryper på golvet och försöker tillsammans med sin hund få fram en godisbit som åkt in under en bur. För hela tiden en livlig konversation med hunden, som dessvärre inte svarar henne. Så egentligen var det väl en monolog. Tanten köper vetegroddsolja. Öppnar flaskan och börjar klunka i sig rakt framför mig. Utbrister att det minsann är nyttigt för människor också. Står sedan kvar en lång stund vid kassan, som att hon inte vet riktigt vart hon ska ta vägen härnäst. Plockar upp varor ur kassen och visar dessa för hunden. Titta här vad jag köpt till dig, kvittrar hon med babyröst och ställer en burk med vitaminer framför hunden. Hunden bryr sig inte. Jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla mig för skratt medan hela detta spektakel pågår.
Argsint gubbe kommer in. Gormar och skriker om ett halsband som han vill reklamera. Jag försöker förklara att jag inte kan ge honom ett nytt just nu, utan måste prata med leverantören. Han skriker att han aldrig mer ska komma tillbaka och handla hos oss. Han lämnar butiken under tämligen dramatiska former. Kommer tillbaka efter en halvtimme, denna gång med frun med sig. Ber om ursäkt för att hans hetsiga humör gick ut över mig. Får slutligen ett nytt halsband. Slutet gott, allting gott.
Vi det här laget är alla tre lite tagna, efter all dramatik. Efter ett tag slår det över totalt och vi sitter bara och skrattar åt alla fula vykort vi har. Arbetsmoralen har lämnat oss alla. Frugan säger att nu är jag nog redo att bryta ihop när som helst. I exakt samma sekund kliver kära Ebbot in, som ett fint brev på posten. Båda lyckades hålla ihop även om det var farligt nära gränsen när han kom fram till oss och frågade hur länge systemet var öppet. I och med att vi ofta nu för tiden skämtar om hur vi ska ställa oss och sjunga BIIIIG TIIIME när han kommer in, blir det svårare att hålla bemötandet på en seriös nivå. Men vi gjorde ett bra jobb. Åtminstone tänker jag intala mig själv det. Vi bröt inte ihop och fnittrade hysteriskt som två fjortonåringar i alla fall och det, om något, är väl en bedrift. Just det.
Imorgon beger jag mig till de värmländska skogarna. Där finns inget internet (hos mor och far alltså, gammalmodiga som de är.) Farväl, mina vänner.
1 kommentar:
Wow, jag klandrar inte dig ... Jag vill dölja under en rock för ett par år. Varför får du hantera det drama? Jag antar att detta är ett vanligt exempel så måste man vänta. Du låter som du behöver lite tid i avskildhet though.
Jag gissar drama är också ett internationellt språk för ... tusentals miles därifrån och jag fortfarande krypa på samma sätt som du gör vid tanken på vissa människor att besöka, gå siffra. Även om jag skulle ta Sverige över USA varje dag i veckan ... alltför många rude människor här.
Skicka en kommentar