Imorse tvingade jag min stackars kropp upp klockan sju. Den var vresig och sur. Kände att det kan vara bra att ha tid på mig, eftersom jag alltid glömmer något. Nu är väskan packad och väntar på mig i hallen, Jakob går runt och skriker högljutt och allt är ungerfär som det brukar. Han har nog sett den stora väskan och förstår att jag ska åka, därav högljutt skrikande och klagande. Åk inte Mirjam, skriker han. Lämna mig inte! Men det hjälps inte Jakob lilla, jag åker ändå. I am leaving on a SJ-train, så att säga. And I don't know when I'll be back again. Eller ja, troligtvis måndag. Men man vet aldrig om en viss liten syster kidnappar mig och trycker ner mig i en låda någonstans. Hon är lite galen.
Jag ser fram emot nattågets stenhårda sängar, eller vad de nu kan klassas som. Tur att det finns bra musik och en bra bok. Hur skulle det annars gå? Det undrar jag. Sist fick jag panik, när jag väl lyckats ta mig till sängen högst upp förbi alla sovande människor - då kom jag på att jag inte vet om jag blir väckt eller inte. Tåget skulle ju fortsätta förbi Sundsvall upp till Jokkmokk eller något. Så jag låg där och funderade i panik på om jag skulle sätta mobilen på ringning? Det innebar ju att alla andra skulle vakna. Eller kunde jag inte somna alls? Och hur skulle jag lyckas ta mig ner igen? Frågorna var många och svaren få. Det slutade med att jag låg där i något halvvaket tillstånd hela vägen, med ett krampaktigt tag om mobilen. Men allting ordnade sig och jag hamnade inte i Jokkmokk. Nuförtiden är jag en något mer rutinerad nattågsmänniska.
Adjöss och tack för fisken.
Jag ser fram emot nattågets stenhårda sängar, eller vad de nu kan klassas som. Tur att det finns bra musik och en bra bok. Hur skulle det annars gå? Det undrar jag. Sist fick jag panik, när jag väl lyckats ta mig till sängen högst upp förbi alla sovande människor - då kom jag på att jag inte vet om jag blir väckt eller inte. Tåget skulle ju fortsätta förbi Sundsvall upp till Jokkmokk eller något. Så jag låg där och funderade i panik på om jag skulle sätta mobilen på ringning? Det innebar ju att alla andra skulle vakna. Eller kunde jag inte somna alls? Och hur skulle jag lyckas ta mig ner igen? Frågorna var många och svaren få. Det slutade med att jag låg där i något halvvaket tillstånd hela vägen, med ett krampaktigt tag om mobilen. Men allting ordnade sig och jag hamnade inte i Jokkmokk. Nuförtiden är jag en något mer rutinerad nattågsmänniska.
Adjöss och tack för fisken.
1 kommentar:
Jag är inte lite galen heller!!!
Låda? Du det blir garederoben!
Garderoben det vet du. Basta!
Kram
Skicka en kommentar