En liten uppdatering kanske?

Okej, nu har jag varit har i ungefar tva och en halv vecka utan att skriva nagot. Lite daligt av mig, jag vet. Dessutom har jag bara nio minuter pa mig att skriva nu, innan jag loggas ut. Sa, lite kortfattat:

Jag har borjat jobba pa ett litet cafe inne i stan nu, men hoppas pa att fa borja jobba pa ett annat cafe istallet, dar jag var och provjobbade igar. Trivdes mycket battre dar. Har fortfarande inte hittat nagot rum eller nagon att dela lagenhet med, blir lite dyrt i langden att bo pa hostel. Men trakigt att flytta harifran ocksa nar jag traffat sa manga har.

I helgen var jag pa roadtrip langs great ocean road. Helt otroligt vackert. Sag massa koalabjornar och kangurur, gick genom en regnskog och tittade pa vattenfall. Det var en underbar upplevelse!

Ja, nu har jag bara tva minuter kvar. Men jag skriver mer nasta gang.

Noteringar från ett källarhål

I helgen var jag med om en helt ny hisnande upplevelse. Jag var på Maxi och inhandlade följande:

Lösögonfransar
Lösnaglar
Wunder-baum
2 stycken 6-pack Norrlands guld

Det kändes inte helt okej att gå till kassan med det. Lite genant liksom. Men vad gör man inte när man ska ha white trash fest?

En fest som för övrigt blev mycket lyckad. Fantastiska outfits, mycket dans till Dolly Parton, lite för högt alkoholintag som resulterade i att en del av sällskapet lämnade oss i förtid. Men några utav oss bet ihop och begav oss in mot staden, hamnade mitt i bland massa otroligt stela och uptighta människor så vi blev icke långvariga på det stället. Men roligt hade vi på festen i alla fall, så länge den varade. Jag var Ensam mamma söker i 80-talsanda - svart skinnjacka, tuperad lugg till fördärvelse... ja, ni förstår. Alla gavs även nya, lite mer passande namn: Mary-Jane, Mary-Kate, Mary-Sue, etc. etc. Djuren fick heta: Darnell, John Boy, Bobbie boy, Peggy sue, Ray ray jr. Det var fulländat och spektakulärt.

Och nu sitter jag här; min säng är såld och det står flyttlådor och väskor där sängen stod förut. Imorgon åker jag till Oslo, för att hälsa på min bror. På måndag åker jag till Karlstad. Om nio dagar kommer jag befinna mig i Melbourne. En märklig känsla sprids i magen; jag placerar den mitt emellan pirrig, spänd förväntan och ren panik. Vet inte om det finns något ord för det.

Önskar att jag kunde plocka med mig alla som jag inte vill lämna, krympa dem och stoppa ner dem i väskan. Då hade det inte känts lika jobbigt att åka iväg.

Sommaren officiellt över

Ursäkta min drygt tre månaders frånvaro. Jag har haft sommarlov; plockat blommor, dansat över ängar och sjungit visor, ja sådant man gör på sommarlov helt enkelt. Nej, sanningen är att jag mest har jobbat. Och nu har sommaren helt dragit förbi. När hände detta egentligen? Förmodligen medan jag var väldigt upptagen med något annat. Men vilken tur att jag ska åka iväg snart och får sommar ett tag till. Två veckor kvar på jobbet, därefter ungefär en veckas ledighet och så sticker jag till Australien, närmare bestämt till Melbourne. Där tänkte jag se till att hitta ett jobb och stanna kvar ett tag, sedan resa runt i Australien och Nya Zeeland. Nästan bara tre veckor kvar nu. Vet inte riktigt när jag kommer tillbaka, och det känns bra men ändå dåligt. Men mest bra. Oj, vad jag uttrycker mig fint.

Just det, idag var ju dagen som jag skulle vara så duktig och kreativ. Skriva, läsa, bocka av minst fyra saker på min att-göra-lista. Men hur gick det med det nu då? Sitter mest här och lyssnar på musik och kan inte förmå mig att vakna till.

-

Nu, två timmar senare, fixas det en del i alla fall. Säger upp mobilabonnemang, kollar upp reseförsäkringar, adressändrar, skickar iväg viktiga mail, etc. Varför känns det ändå som att jag har en miljon saker till att fixa innan jag ska åka? Denna stress!

Natten i trappuppgången

Det är oerhört varmt ute, vilket ni som är tillräckligt observanta säkert redan märkt. Detta gör att jag går runt i ett tillstånd av överhettning och sävlighet, glömmer bort hur man formar ord och meningar emellanåt. Så därför undviker jag att skriva.

Helgen var fin. Lördagskvällen och natten spenderades på Rio Rio. Där hände det spännande saker. Frugan drog hem tidigare. Med sig hade hon tyvärr min jacka med nycklarna i. Så när det var dags för mig att bege mig insåg jag att nycklarna befann sig hemma redan. Tråkigt läge, med tanke på hur svårväckt lilla frugan är, inte minst med en del alkohol i blodet. Ringde ungefär sjuttioelvahundra gånger, utan några vidare resultat. Stod utanför porten och tryckte i ren desperation, ilska och panik på alla grannarnas porttelefoner. Jag tänkte att om jag bara lägger hela handen över och trycker på alla, så bör någon vänlig själ släppa in mig. Klockan tre på natten.

Någon gjorde det i alla fall. Sedan blev jag sittandes, frusen och trött, i trappuppgången i ungefär två timmar tills frugan vaknar och släpper in mig. Skulle dessutom jobba dagen efter. Jag var inte glad.

Men det är tur att jag inte är långsint - morgonen därpå fick jag kaffet serverat på sängen så då var allt bra igen.

Och om några dagar ska jag flytta. Kanske att man borde packa lite?

Blaha blaha

Jag har hittat en fantastisk sida. Bli medlem så kan vi duellera!

Annars händer inte så mycket spännande i mitt liv. Eller det gör det egentligen, bara att jag inte orkar blogga om det. Till helgen ska jag och frugan ut på galej. Sista helgen i frihet för henne innan hon får sin bebis (bulldoggbebis alltså) och även sista helgen innan jag flyttar till Linneas lägenhet. Det betyder att vi slår på stort. Det betyder att vi kan få med oss nästan vad som helst hem - två stolar har vi ju redan på balkongen nu, så vi får hitta på något annat. Kanske ett bord? Det löser sig nog. Vi är vid gott mod.

Dessa suspekta människor

Idag kom han in igen - the one and only - Ebbot. Hela dagen på jobbet var minst sagt tumultartad.

Följande är dagsfärska autentiska händelser:

Neurotisk tant kommer in med tjock cavalier king charles. Kryper på golvet och försöker tillsammans med sin hund få fram en godisbit som åkt in under en bur. För hela tiden en livlig konversation med hunden, som dessvärre inte svarar henne. Så egentligen var det väl en monolog. Tanten köper vetegroddsolja. Öppnar flaskan och börjar klunka i sig rakt framför mig. Utbrister att det minsann är nyttigt för människor också. Står sedan kvar en lång stund vid kassan, som att hon inte vet riktigt vart hon ska ta vägen härnäst. Plockar upp varor ur kassen och visar dessa för hunden. Titta här vad jag köpt till dig, kvittrar hon med babyröst och ställer en burk med vitaminer framför hunden. Hunden bryr sig inte. Jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla mig för skratt medan hela detta spektakel pågår.

Argsint gubbe kommer in. Gormar och skriker om ett halsband som han vill reklamera. Jag försöker förklara att jag inte kan ge honom ett nytt just nu, utan måste prata med leverantören. Han skriker att han aldrig mer ska komma tillbaka och handla hos oss. Han lämnar butiken under tämligen dramatiska former. Kommer tillbaka efter en halvtimme, denna gång med frun med sig. Ber om ursäkt för att hans hetsiga humör gick ut över mig. Får slutligen ett nytt halsband. Slutet gott, allting gott.

Vi det här laget är alla tre lite tagna, efter all dramatik. Efter ett tag slår det över totalt och vi sitter bara och skrattar åt alla fula vykort vi har. Arbetsmoralen har lämnat oss alla. Frugan säger att nu är jag nog redo att bryta ihop när som helst. I exakt samma sekund kliver kära Ebbot in, som ett fint brev på posten. Båda lyckades hålla ihop även om det var farligt nära gränsen när han kom fram till oss och frågade hur länge systemet var öppet. I och med att vi ofta nu för tiden skämtar om hur vi ska ställa oss och sjunga BIIIIG TIIIME när han kommer in, blir det svårare att hålla bemötandet på en seriös nivå. Men vi gjorde ett bra jobb. Åtminstone tänker jag intala mig själv det. Vi bröt inte ihop och fnittrade hysteriskt som två fjortonåringar i alla fall och det, om något, är väl en bedrift. Just det.

Imorgon beger jag mig till de värmländska skogarna. Där finns inget internet (hos mor och far alltså, gammalmodiga som de är.) Farväl, mina vänner.

It ain't pretty

Hej och hå, jag är lite skakig i händerna idag. Råkar ut för små spastiska ryck med jämna mellanrum, helt oförhappandes. Kan det bero på helgens alltför höga alkoholintag? Nej då, jag överdriver bara. Jag dricker inte.

Min dag har bestått av: en färd in till stan, läsande på balkongen (med kaffe och delikat rabarberpaj), sedan mer läsande inomhus när solen helt sonika bestämde sig för att gå i moln. Innan dess värmde den ordentligt, så nu är sommaren på intågande igen. Minsann. Otto var väldigt praktisk att ha med sig på balkongen. Han står kvar därute och fryser, stackarn. Jag förvaltar honom inte så bra som jag borde och som han förtjänar. (Kanske att det börjar gå för långt nu - detta förmänskligande av en solstol? Eller nej förresten, jag kan dra det hur långt som helst...)

På stan hittade jag två tjusiga linnen, som jag dessvärre inte har för avsikt att fota och visa upp här. Det ena var blågrönt, med tryck på i form av två sjungande fåglar i ett träd. Det andra var helvitt. Dessutom inhandlades så mycket som fyra stycken böcker. Så nu har jag förmedlat den infon.

Sedan tog jag spårvagnen hem. Mådde illa, dels för att jag åkte baklänges och dels för att tre tanter snett emot mig inte förmådde sluta stirra på mig. Jag blängde tillbaka, vilket bara förvärrade situationen.

Annars har dagen varit bra. Och nu skall jag inta föda, sedan läsa lite till.

Sagan om solstolen som hittade hem

Igår var jag och frugan ute på äventyr. Som vi alla vet kan det sluta lite hur som helst. Just igår slutade det med att vi kom hem med tillökning i familjen, i form av en solstol. Vi har gett honom namnet Otto och han står så fint i vårt vardagsrum. Nu känns det ju lite sådär att erkänna mig skyldig till stöld, när jag i föregående inlägg påpekade hur laglydig jag är. Men jag skyller på frugan i det här läget. Hon propsade på att vi skulle ta solstolen och just då tyckte jag helt enkelt att det lät som en fantastisk idé. Vi degraderade till ungefär femtonårsstadiet igår skulle jag tro.

Hur som helst - vi skyndade iväg med solstolen mellan oss, när David plötsligt ropar på frugan så hon springer tillbaka för att prata med honom. Jaha, men va fint att jag har en stol att sitta i så länge, tänkte Mirjam då. Helt perfekt. Så jag fällde upp solstolen, slog mig ner där rakt under en lyktstolpe, med vinaren bredvid mig och passade på att lyssna på musik för att förhöja stämningen ännu mer. Det var vackert.

Sedan promenerade vi hela vägen hem, bärandes på vår solstol och med vinaren liggandes i den. Passade även på att ta en sväng förbi Jenny och Magnus, för att visa upp vårt fynd. Vi släpade den hela vägen upp till deras lägenhet och placerade den i hallen. Dessvärre var det ingen där som riktigt förstod det roliga med det hela, de satt mest vid datorn och kollade filmer på youtube, medan vi desperat försökte rikta all uppmärksamhet åt solstolen i hallen. Efter några misslyckade försök beslöt vi oss för att ta Otto och gå hem.

Nu är han vår för alltid.

Och här är han, i all sin praktfulla regnbågsfärgade glans:

Dear Mr. Supercomputer

Ja, okej - angående förra inlägget, det vill säga min spontana revolt mot modebloggarna; egentligen är jag mest avundsjuk för att inte jag har så många läsare och får så många kommentarer som dem. Men håller ändå fast vid att de till 99 procent består av nonsens och är alldeles för intetsägande och menlösa för att göra sig förtjänta av all uppmärksamhet de får. De är sannerligen ett märkligt fenomen. Förvisso är kommentarerna (och även läsarna, vad jag kan anta) på ungefär samma nivå som bloggarna, så där har vi nog svaret gott folk.

På tal om menlös och intetsägande, så är det precis vad min lediga dag har varit. Jag har tvättat, handlat, diskat, hämtat ut ett paket, lagat mat, ätit maten, suttit här, lyssnat på musik. Så jag har åtminstone varit produktiv, även om inget av det roade mig nämnvärt. Jo, förresten. Maten och musiken. Upptäckt en bra sida, där jag laddat ner bra musik. Och jag har banne mig betalat för den dessutom, laglydig som jag alltid är.

Tillåt mig att kräkas på alla dessa modebloggar

Dagens önskeoutfit:

Jag älskar formen på den, och det glansiga materialet. HERREGUD JAG MÅSTE HA DEN! Men den är way too expensive för mig ändå. Vad tycker ni? Hiss eller diss?

Sensation

Ibland är jag glad att jag har just mitt jobb. Idag har nämligen jag och frugan blivit starstrucked. Självaste Ebbot, i egen hög och skäggig person, var inne och handlade hos oss. Till saken hör att han har varit inne många gånger förut, men tidigare har vi båda tänkt att han den där var ju otroligt lik Ebbot. Sedan var det inte så mycket mer med det, för ingen av oss tänkte så långt att det faktiskt kunde vara han. Men för ett par månader sedan fick frugan höra att han tydligen bor i Göteborg nu och att han har två stora hundar. Detta satte igång lite funderingar hos oss båda.

Så idag kom han alltså in igen. Vi spanade lite diskret, lyssnade när han pratade i sin mobil och enades om att det åtminstone lät som han. Men det var fortfarande svårt att avgöra. Slutligen kom han fram till kassan, fortfarande pratandes i mobilen, och börjar då prata om intron och album hit och dit. Jag och frugan sneglade lite på varandra och jag hoppades innerligt att han skulle betala med kort så vi kunde få klarhet i detta, en gång för alla. Det gjorde han. Och på kortet läste jag Torbjörn Lundberg, vilket avgjorde saken. Så vi var båda lite uppspelta efter att han gått, medan Lisa och Jenny mest undrade vad allt ståhej var om.

Ja, det var i alla fall höjdpunkten på min annars ganska tråkiga måndag.

Helgens bravader

Ja, då var det måndag igen. Så nu sitter jag här och inväntar min livlighet, men den dröjer sig kvar någonstans idag. Snart ska jag bege mig till jobbet, och helst ska jag ha klätt på mig innan det, så jag sveper kaffet och skriver något snabbt om helgen:

Min föräldrar var här, tittade på lägenheten i lördags. Mamma tyckte att området var fint i alla fall. Åt middag hos deras vänner, fick höra att jag skulle vara vid gott mod. Tack för det. Åkte hem till min fru, som var i full färd med att fixa sina naglar. Jag höll på att falla ihop av trötthet, så jag la mig och powenapade en kvart. Sedan blev vi sittandes i köket och drack kaffe, kände mig successivt mera levande. Ungefär vid halv nio tänkte vi att det kanske vore en bra idé att byta ut kaffet mot vinet. Vi var lite sentimentala redan vid kaffet, så vinet gjorde inte saken bättre. Men det var fint.

Klockan blev ungefär halv tio-tio och vi kom på att vi kanske borde göra oss i ordning nu. Så jag slängde mig in i duschen, sedan piffade vi upp oss som man säger, roade oss med att ta fulkort på varandra, samt dansa fuldans. Man kan alltid roa sig med att vara fula. For in till staden, mötte upp Karin och hennes kompisar på Sticky, fortsatte dansa fuldans, träffade frugans man och hans kompisar. Hade en väldigt rolig kväll.

Lika rolig som lördagskvällen var, lika fruktansvärd var söndagen. På förmiddagen släpade vi oss i alla fall iväg till Mariellas föräldrar. Hade jag inte följt med dit hade det med största sannolikhet blivit soffan hela dagen, och vädret var ju underbart så det gick inte för sig. Bet ihop helt enkelt. Väl där låg vi och solade, men jag blev mest störd av en galen bulldogg som ville att jag skulle leka med henne, en liten frallan som ville sitta i mitt knä, en stor gul spindel som ville bosätta sig på min hand. Så vi förflyttade oss. Efter en stund insåg vi båda att det var läge för pizza.

Åkte hem innan frugan, men väl hemma upptäckte jag till min djupa besvikelse att jag inte hade några nycklar. Det var bara att sätta mig i bilen igen, försöka ignorera den bultande huvudvärken och ta mig iväg till hennes föräldrar. Jag lyckades med detta och tog mig även hem igen. När jag kom hem la jag mig i sängen och rörde mig inte en millimeter.

Katterna var på ungefär samma nivå som jag.

Två tjusiga bilder från lördagen:

Frugan ser ruggigt mycket ut som en docka.

Lyan är städad och katterna sover

Jag inleder dagen med att lyssna på bra musik och dricka kaffe, vilket alltid är stimulerande. Frugan fixade mina naglar häromdagen, så nu är jag tjusig uti fingerspetsarna. Tyvärr är jag alltför van vid mina avbitna trubbiga naglar, så till en början hade jag svårt för att skriva eller överhuvudtaget använda händerna till diverse vardagliga bestyr såsom att knäppa jeansen, öppna schampoflaskan (där bröt jag av tumnageln), diska, etc. Så tre naglar har nu gått av och jag är inte lika tjusig uti alla fingerspetsar. Ack, vad ska det bli av dig Mirjam?

Idag är jag ledig och mina kära föräldrar kommer på besök. De ska äntligen få se mitt nya tillhåll, som faktiskt är relativt välstädat. Igår sprang jag nämligen runt här med dammsugaren, städmusiken på hög volym, frugan moppade och diskade (vad ovanligt det känns när det luktar så rent här, påpekade jag), och slutligen slog vi oss ner framför teven och tänkte lyxa till det med glass. Men vi insåg båda ganska snart att den var en stor besvikelse, glassfinsmakare som vi har gått och blivit. Ja, det är inte lätt när bara det bästa är gott nog.

Dagen ska spenderas utomhus så mycket som möjligt. Förhoppningsvis hittar vi något bra lunchställe, där vi kan sitta ute. Sedan kanske jag tar mig en tur in till stan och inhandlar en bikini, samt lite vin till kvällen. Då är det dags för festligeheter igen.

På återseende.

Roliga historier, del 1

Nu ska ni få höra något roligt. Men man ska faktiskt inte göra sig rolig på andras bekostnad, påpekar moraltanten inom mig, som dock får ta allt mindre utrymme nu för tiden. Så jag igonerar henne.
Jag och praktikanten står i kassan på jobbet.
Hon: Jag och Lisa ska gå och packa upp Roland nu.
Jag: Roland?
Hon: Ja, Roland kanin...

För er som inte är lika insatta i hund - och kattfodervärlden, så syftade hon på Royal Canin. Och det var helfestligt, ett hallelujahmoment skulle jag kunna säga om jag använda mig av sådana uttryck.

Det är - tro det eller ej - mycket roligt som händer på mitt jobb. Här kommer några klassiker:

Kunden, som lägligt nog brukar vara en man, står med en 15-kilossäck hundmat och ska betala i kassan. Personen i kassan (vill inte namnge någon) säger: Får du upp den, eller ska jag komma runt och hjälpa dig?

Man har precis hjälpt en kund med något, och avslutar så fint med att "då kan du gå till kassan, så hjälper tjejen dig där", varpå man själv går till kassan, ställer sig mitt emot samma kund och säger hej som att man inte setts förut. Hej, här lider vi av personlighetsstörningar hela bunten.

Kanske den bästa av alla, som min kära fru står för:
En kund kommer in och berättar att hans hund lider av väldigt mycket tandsten och han undrar vad han ska göra. Frugan tänker som så att han bör nog ta hunden till veterinären så att de får söva honom och ta bort tandstenen. Men hon förmedlade det tyvärr inte riktigt så bra...
- Nej, då är det nog bäst att du tar hunden till veterinären så de får låta honom somna in... eh... och sedan väcka honom igen då.

Det är helt underbart! Nu ska jag bege mig till jobbet, så får vi se vad som väntar oss idag.

Gräset är grönt

Idag är ingen bra dag. Idag har jag lust att kasta saker från balkongen; i synnerhet min dator. Vår dispyt inleddes imorse och har återupptagits och eskalerat nu, efter några timmars uppehåll. Fast egentligen är det mitt mobila bredband från tre som jag vill kasta i asfalten så det går i tusen bitar. Sedan vill jag stampa på det. Sedan vill jag elda upp det. Men lugn, jag ska inte göra något av detta. Däremot ska jag ringa kundtjänst och försöka få någon inkompetent, oduglig person (troligtvis en praktikant) att åtgärda problemet. Sedan ska jag väl skrika lite på personen i fråga, som säkerligen kommer vara alldeles förtjusande trevlig men inte kunna svara på mina frågor över huvud taget.

Nej, ingen bra dag som sagt. Och igår hade vi personalmöte, vilket allt som oftast innebär en och en halv timmes misär. Eller två och en halv timme eftersom chefen tycker om att dra ut på det hela. Igår fick vi den glädjande nyheten att hon som sagt upp sig nu inte kommer ersättas förrän till hösten. Så upplägget just kan liknas vid ett högt korthus kan man säga - minsta lilla rubbning så raseras allt. Men det är lugnt, alla får se till att inte bli sjuka en endaste dag på hela sommaren. Och stressa som dårar på jobbet dessutom. Det blir väl fint? Jag tror jag emigrerar. Alternativt hittar ett nytt jobb.

En fantastisk upptäckt en tidig söndagsmorgon

Kanske att man skulle ta sig en sväng till Stockholm?

http://www.pastan.nu/klubb/banankontakt-pa-debaser-1.24201

(Jag vet - nivån ligger väldigt högt i min blogg när jag till 70 procent skriver om banankontakt. Men jag råkade bara komma över den där lilla nyheten och det var ju så klockrent. Hädanefter skall jag skärpa till mig lite. Även om banankontakt is the shit.)

Den magiska drycken skall rena mig

Nu ni, nu har allvaret infunnit sig. Nu har jag påbörjat mitt sunda och hälsosamma leverne. Nu har jag börjat detoxa. Fast det är inte så dramatiskt som det låter, jag ska bara dricka en liter om dagen av den magiska drycken och på så sätt rensa ur kroppen. Skulle tippa på att det är en hyffsat jämn fördelning mellan placeboeffekt och faktisk verkan. Men någon skillnad gör det nog. Än så länge har jag mest fått mer ont i huvudet och varit väldigt trött, vilket inte var vad jag hoppats på. Men det kanske kan ha att göra med att jag sover alldeles för få timmar. Kanske kan finnas något samband där.

Annars har inte dagen varit alltför spännande. Var på jobbet och fick hjälpa förvirrade kunder som ville skruva ihop en egen klösställning till sin katt. Jobbiga människor. Kändes som att de gav mig ett begynnande magsår efter fem minuter, så jag rådde dem att gå hem och fundera på vilka delar de vill ha och sedan komma tillbaka. Så slapp jag dem och kunde andas ut igen. Jag känner att jag har alla egenskaper som en bra säljare bör ha.

Efter jobbet inhandlades lite mat och en mycket god grönsaks - och fetostpaj gjordes i ordning åt mig och Pia. Jag stod för maten och Pia stod för chokladkakan. Det ligger till och med en bit kvar åt mig i köket. Även den hör till detoxen, minsann. Så vi har ätit gott och kollat på film ikväll. En lördag helt utan vare sig festligheter eller inslag av alkohol.

Dagens glada nyhet är att my dear sister kommer ner 6-9 juni (om hon nu inte skulle få för sig att ändra sig, men det tillåter jag ej.) Vi behöver all banankontakt vi kan få, i dessa hårda och svåra tider.

På syrrans begäran kommer här en vacker bild där hon är i sitt esse:

En helg i banankontaktens tecken och tågresan deluxe

Nu har det varit tyst och tomt här ett tag. Är hemkommen från min vistelse hos syrran, tillbaka till den kaotiska röran och de galna katterna och har återhämtat mig i några dagar nu. Eller ja, häromdagen blev det ju middag och massa vin hos Madde, så jag är väl tillbaka på ruta ett i återhämtningsprocessen. Har i alla fall givetvis haft väldigt roligt uppe hos syster yster och hade gärna stannat ett tag till. Det blev banankontakt, party och syrrornas alldeles egna bakissöndag och nästan bakismåndag till och med. Jag blev nästan nerstoppad i en låda, men jag klarade mig ändå i sista stund. Nu är det dags för syrran att åka ner hit har jag bestämt och hon kommer inte undan med några som helst ursäkter.

Tågresan hem var ju i en klass för sig. Folk satt på fel platser, jag flyttade mig ungefär fem gånger, blev väckt så fort jag lyckades somna till, kollade på fel biljett i mitt yrvakna förvirrade tillstånd så jag gick till en helt annan vagn, gick igenom restaurangvagnen där jag fick kliva över ett fyllo som somnat så fint med benen tvärs över gången, mötte herr konduktör som förklarade att vagn 79 är den enda vagn med sittplatser och då upptäckte jag att jag kollat på fel biljett, så vi tog oss tillbaka över fyllot igen och slutligen satt jag på min egen plats, efter säkert två timmars flängande. Sedan sov jag så underbart där, med armstödet intryckt i ryggen. Jag överväger att ta flyget nästa gång.

Jag delar med mig av några vackra bilder och några mindre vackra.

Den vackra utsikten.. (fast den är faktiskt fin lite mer åt höger)

Syrran utsänder banankontaktsignaler

Jag och Emelie tyckte det skulle vara helfestligt att ta kort på varandra samtidigt. Ibland är man helt enkelt kreativ.

Bra fotograf där som tyckte att han skulle dölja mitt ansikte

Ooh, nu har hon bus i blicken.

Pizza blev det

Noppeman, som mer liknar något rabiessmittat monster här

Gaykatten Fruity Frans och noppeman

Hejsan svejsan, säger frans.

Nu beger jag mig till nordligare breddgrader

Imorse tvingade jag min stackars kropp upp klockan sju. Den var vresig och sur. Kände att det kan vara bra att ha tid på mig, eftersom jag alltid glömmer något. Nu är väskan packad och väntar på mig i hallen, Jakob går runt och skriker högljutt och allt är ungerfär som det brukar. Han har nog sett den stora väskan och förstår att jag ska åka, därav högljutt skrikande och klagande. Åk inte Mirjam, skriker han. Lämna mig inte! Men det hjälps inte Jakob lilla, jag åker ändå. I am leaving on a SJ-train, så att säga. And I don't know when I'll be back again. Eller ja, troligtvis måndag. Men man vet aldrig om en viss liten syster kidnappar mig och trycker ner mig i en låda någonstans. Hon är lite galen.

Jag ser fram emot nattågets stenhårda sängar, eller vad de nu kan klassas som. Tur att det finns bra musik och en bra bok. Hur skulle det annars gå? Det undrar jag. Sist fick jag panik, när jag väl lyckats ta mig till sängen högst upp förbi alla sovande människor - då kom jag på att jag inte vet om jag blir väckt eller inte. Tåget skulle ju fortsätta förbi Sundsvall upp till Jokkmokk eller något. Så jag låg där och funderade i panik på om jag skulle sätta mobilen på ringning? Det innebar ju att alla andra skulle vakna. Eller kunde jag inte somna alls? Och hur skulle jag lyckas ta mig ner igen? Frågorna var många och svaren få. Det slutade med att jag låg där i något halvvaket tillstånd hela vägen, med ett krampaktigt tag om mobilen. Men allting ordnade sig och jag hamnade inte i Jokkmokk. Nuförtiden är jag en något mer rutinerad nattågsmänniska.

Adjöss och tack för fisken.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske

Idag var jag riktigt duktig på jobbet. Man kan säga att jag tog ett ganska stort steg. Det var nämligen så att Jenny skulle iväg och köpa en stor godispåse och då brukar alla bidra med en slant eftersom det alltid blir så att man går där och snaskar, vare sig man vill eller ej. Men idag bestämde jag mig för att kämpa emot. Så jag sa helt sonika, när de inväntade mitt bidrag: "nej, jag är inte godissugen så jag ska inte ha nåt". De tittade storögt på mig. "Då vill jag minsann inte se att du går där och smakar sen!" Nej då, det ska jag inte. Och det gjorde jag inte heller - inte ens en liten snickersbit. Eftersom jag var så ofantligt duktig var jag tvungen att kompensera det ikväll med för mycket Ben & Jerry's glass. Magknipen kom som ett fint brev på posten.

Annars har jag inventerat mest hela dagen, tills jag knappt kom ihåg hur man räknar till tio. Meningsfull syssla det där.

Storartade planer

Det är väldigt svårt att skriva när man har en katt klättrandes på tangentbordet och sedan kravlandes upp i famnen för att pussas och kramas. Han vill mest av allt pussa mig på kinderna och hakan, så jag riktigt kan känna hans dåliga andedräkt på nära håll. Han vet så väl att jag uppskattar det.

Idag har jag en heldag planerad. Och nu känner jag mig dessvärre som en urvriden gammal disktrasa med katthår på. Men jag har bokat tid för att fixa håret i alla fall, fastän jag var där ganska nyss. Jag är trött på det. Vill ha lite kortare, lite mörkare och dessutom lugg. Jag är fullt medveten om att jag kommer bokstavligt talat slita mitt hår över den där luggen, om sisådär en vecka. Samma sak varje gång. Men ändå gör jag det och hoppas att den här gången blir den nog lättskött och fin.

Sedan beger vi oss in till staden, jag och min nya frisyr. En present till syrran ska inhandlas, samt en riktigt snygg vårjacka tänkte jag. Jag har fått info från två olika källor om att det faktiskt börjar bli vår i Sundsvall också, men jag har fortfarande svårt att tro detta. Jag får väl ta vårjackan med mig och hoppas på det bästa.

Sedan beger vi oss till mitt ex, jag och min nya frisyr och min nya vårjacka, för att bränna en skiva med massa bra musik och kanske tvätta lite i vanlig ordning. Jag får ju aldrig tvättid här, för alla pensionärer och barnfamiljer gör inget annat än tvättar hela dagarna, vilket innebär att man får boka några veckor i förväg. Och framförhållning är inte min starka sida.

Snart ska jag till syrran och ojoj vad vi ska ha banankontakt. Yaaay!

Världens finaste.

Ja, söt som få är hon, lillskruttan.

sipping on sweet nectar

Idag tar det emot att gå till jobbet. Jag tittar ut genom de smutsiga fönstrena på en nästan läskigt blå himmel och en gul sol, ungefär i samma färgnyans som de man målade när man var liten. Vore ju inte fel att vara frisk och ledig. Men jag får stå ut ett tag, och hoppas på fint väder i Sundsvall nästa helg. Men där är det väl 20 minus och stora snöhögar kan jag tänka mig. Isbjörnar har de där uppe också.

Igår var jag på kalas hos min kära Pia. Hade väldans trevligt, trots att jag hostade och snörvlade lite. Var nästan på väg att följa med ut också, efter några glas vin. "Jag kan väl gå ut även om jag inte är frisk, jag kanske inte alls blir sämre och det gör väl egentligen inget att jag ska upp och jobba imorgon" kraxade jag fram. Alla hade ju sådana fantastiska övertalningsförmågor. Sedan insåg jag att det nog vore bättre att åka hem ändå. Så jag åkte hem och gosade ner mig i sängen med katterna.

Och nu missar jag nog nästan bussen. Så synd.

Misär och märkliga katter

Mitt duktiga och strukturerade jag har kollapsat, inser jag när jag tittar ut över det vidunderliga berget med disk och undrar i mitt stilla sinne vart jag ska börja. Jag börjar försiktigt med en matsked. Ungefär en timme senare är jag klar med disken, men resten av köket ser ut som ett helvete. Det tar vi en annan dag, någon annan gång. Det blir nog bra.

Katterna löper amok just nu och jag misstänker mer och mer att Jakob lider av någon sorts mental störning. Är det en psykos? Är det schizofreni? Är han manodepressiv? Eller bara lite efterbliven? Det är svårt att avgöra.

Ja - sådär ser han ut, vad mer behöver jag tillägga? Nej då, han är faktiskt söt. Och jag tycker om honom trots alla hans märkliga egenheter. Och hans mentala tillkortakommanden.

För övrigt så har det ordnat sig med ledigheten, så nu har Milla bokat biljetter till England. Massa formulär som behövde fyllas i också, för att få åka till Kuba. Lite kontrollvarning ibland, så jag blev sur och skrev något i stil med: "I have no specific intentions with this trip. Well except that I'm on a mission - to kill Fidel Castro. Other than that I just wanna relax and have a good time." Det borde väl göra susen? Nej, jag vågade faktikt inte skriva så, även om det hade varit helfestligt.

När blev jag gammal?

Sitter på spårvagnen på väg hem från jobbet, när jag hör tre gälla röster bakom mig tillhörande tre tjejer, troligtvis i fjortonårsåldern. Rent instinktivt tänker jag "snälla, sätt er inte bredvid mig vad ni än gör." De sätter sig bredvid mig. Sedan är det i full gång: det högljudda tuggandet av tuggummi, det ständigt pågående tjattret om totalt oväsentliga saker, musiken som alla andra måste få ta del av. Så jag tittar ut genom fönstret och biter ihop käkarna tills de vibrerar en aning. Känner att den sura gamla tanten får väldigt mycket utrymme inom mig just nu.

Sedan inser jag att det är snart nio år sedan jag själv var i den åldern, på höjdpunkten av min fjortiskarriär. Nio år. Nästan ett helt decennium. Den tanken skrämmer mig lite och åldersnojan blir plötsligt alltför påträngande. Så jag lägger ner projektet bitter surkärring. I fortsättningen tänker jag le stort åt alla fjortisar och lyssna ingående på deras intressanta konversationer. Så ser planen ut.

waking up was kind of strange

Jag har nästan tappat förmågan att sova. Hur gör man egentligen? Igår kväll låg jag och vände och vred mig i cirka två timmar innan jag på något vis lyckades somna. Ligger bara och funderar på massa nonsens, som vad jag vill göra med mitt liv den närmsta framtiden. Det är alltid lägligt att planera sådant mitt i natten.

Förkylning i kombination med sömnbrist gör att jag snarare är en belstning än en tillgång på jobbet. Jag kan sitta ute på lagret och väga upp hundgodis i enkilospåsar - det är en uppgift jag känner att jag bemästrar just nu. Allt annat är för mycket. Men dessvärre tar ju inte hundgodisvägning hela dagen. Måste dessutom, någon gång under dagen, ringa min chef och kolla om jag kan ta ut några till semesterdagar, eftersom vi ska åka tidigare till England än planerat. Säger hon nej tänker jag säga upp mig alternativt gråta högljutt tills hon ändrar sig. Ser inte fram emot det samtalet, inte alls. Men om allt går vägen ska Milla boka biljetter idag i alla fall. Så då blir det England den 2:e juli och några dagar senare far vi till Kuba. Helt underbart.

Nåväl. Nu ska jag försöka göra mig redo för jobbet. Så redo det nu går att bli.

Boknörden är tillbaka

Jag har äntligen kommit in i en läsperiod igen, efter att ha fått kämpa i över ett år för att ens ta mig igenom en hel bok. Paradoxalt nog var det litteraturvetenskapen som nästan tog död på min läslust. Eller det är väl inte så märkligt egentligen. Efter att ha tvingats läsa ut Röda rummet på två dagar är man förstörd så det räcker till. Så nu har jag äntligen börjat läsa utan att överanalysera det jag läser och konstant kolla hur många sidor det är kvar. På nattduksbordet ligger en hel trave med böcker jag införskaffat. Halva nöjet ligger ju i att fundera ut vilken bok jag ska ta härnäst, i vilken ordning jag ska läsa dem. Jag blir nästan som ett litet barn i en godisaffär, som får gå runt och välja mellan de olika sorterna. Ja jag vet, jag är en boknörd uti fingerspetsarna. Och jag är stolt över det.

Så nu ska jag lägga mig och läsa lite Joyce Carol Oates. Resten av kvällen kommer spenderas framför Top model och Sex and the city, så det kan behövas en något mer intellektuell aktivitet att balansera upp med.

How can you afford your rock 'n' roll lifestyle?

Jag är sjuk idag. Och att det är synd om mig kan vi väl alla enas om. Är åtminstone ledig, så jag släpade mig upp ur sängen vid halv elva och försökte desperat inhalera genom näsan. Alla försök misslyckades. Dessutom vaknar jag upp till en lägenhet som man helst vill blunda i, eller ännu hellre; inte vistas i alls. Ja, min tillvaro dryper av misär för tillfället. Nu är klockan halv två och jag har hunnit se ungefär tre stycken talkshows, samt Days of our lives. Jag älskar verkligen den serien innerligt. Önskar jag vore arbetslös så jag kunde få titta på det varje dag, hela tiden. Nu hade barnkaraktärerna givetvis åldrats oerhört mycket, på ganska kort tid. En liten kille som var kanske två år sist, var numera i tolvårsåldern. Hans föräldrar däremot - de hade inte åldrats alls! Mycket märkligt det där. Men å andra sidan har realism aldrig varit Days of our lives läggning, så att säga.

Jag känner att detta kommer bli en produktiv dag. Men nu ska jag i alla fall iväg och handla, så jag kan få i mig lite kaffe och kanske även middag om jag orkar göra något. Dessutom har jag ju fixat en ny blogg, så att alla äntligen får ta del av min spännande vardag, och mitt fascinerande liv. Jag förstår att ni väntat länge på detta.

Nu är det vår i Göteborg.